Förstår inte varför jag ägnar tid och kraft till funderingar. Är väl helt enkelt att jag är en känslomässig person. Det är svårt att bara vara kall och skjuta bort det. Har ändå känt personen i snart 20 år. Nu känner jag dock att jag vill inte ha något med henne att göra mer. Hon har tagit så mycket energi från mig alla dessa år utan att jag sagt ifrån. Jag har snällt ställt upp i ur och skur. Hon sårar den ena efter den andra och folk försvinner från henne som löpande band. Hon frågar alltid mig varför de försvinner. Hon kan inte själv förstå att ingen orkar med hennes krav, egoism och självupptagenhet. Sista gången jag umgicks med henne var när vi hade lite grillfest hemma i Valborg. Hon satt och snackade skit om mig i mitt eget hem pga att jag inte gav henne total uppmärksamhet hela kvällen. Några dagar efteråt frågar hon mig vad hon och hennes nya kille gjort hemma hos oss då de inte minns något?? Vet inte om det bara är bortförklaringar för att hon skäms eller om det är sant. Efter det har jag inte hört av mig. Tycker att hon borde be om ursäkt. Så träffar jag på henne ute i lördags. Känner en arm som grabbar tag hårt i mig. Ser att det är hon. Hon säger hej och frågar hur det är. Jag svarar artigt och frågar henne detsamma. Får till svar: Varför är du så konstig? Varför hör du aldrig av dig? Överrumplad så får jag inte fram nåt utan säger bara att det varit så mycket. Kände att jag inte ville bråka eller ta upp det ute på krogen. Ångrar dock att jag inte fick fram nåt annat för när jag svarat henne ger hon mig en sträng blick utan ett ord och vänder på klacken och går vidare. Samma visa varje gång jag inte ringer henne flera gånger i veckan. Nu tänker jag inte ägna en minut åt detta mer. Detta är ett avslutat kapitel och enbart en förlust för henne. Själv känner jag mig fri.